Dramatiken i det västsvenska kustlandskapet blir som regel tamt och rart när villabyggandet tar över. Kraftfulla klippor terrasseras till trädgårdar, djupa raviner förvandlas till vägar och tomtmark. De sällsynta platser som ännu har en förtätad stämning är de som blivit över; allt för svåra att bebygga, allt för omöjliga att civilisera.
Villa Astrid ligger på en sådan plats. Huset har inte gjort den mindre dramatisk, utan snarare skapat en scenografisk tolkning av platsens karaktär. Vridningen från vägen, den branta klippan och utsikten mot havet har gestaltats med hjälp arkitekturens mest grundläggande element – öppenhet och slutenhet. Det slutna, väggar och tak, är ett sammanhållet pansar av patinerad kopparplåt medan det öppna, glaspartierna, verkar som utskurna hål i den massiva byggnadskroppen. Detta skulpturala förhållningssätt skulle kunna stanna i en stel formalism om det inte vore för husets ömsinta relation till naturen. Formen är inte sprungen ur principer eller abstrakta teorier, utan en summa av platsens krav och områdesplanens bestämmelser på 14-27 graders taklutning och en takfotshöjd på 3 meter. Tanken bakom dessa bestämmelser var att driva fram ordinära hus med sadeltak, men i sin begränsning öppnade de även för det udda. Lutningen på 14 grader kopplar också byggnaden till landskapet.
Huset är hårt knutet till sin plats. Klippan det är förbundet med finns naken i interiören och bildar vägg i den djupa gård som ger ljus åt bottenplanets bostadsrum. Samtidigt har de övre planens rum för samvaro och arbete fokus mot utsikten vilket ger huset en vridning – en kontrapost, som en människa där höfter och axlar har lite olika riktning.
Huset är ritat för ett medelålders par med ett barn och mycket representation i hemmet. Kontrasten mellan entréplanets öppna karaktär och enskildheten i bottenplanet speglar dessa funktioner, samtidigt som den lätt fördolda matsalen bjuder på överraskningar också i entréplanets flytande rum. Gert Wingårdhs medvetenhet om spaltens betydelse, en gång väckt av Carlo Scarpas arkitektur, återklingar också i dessa interiörer.
Arbetsplatsens hylla ligger som en fri skiva i det stora rummets högsta del, utan att gå klippan förnär. På samma sätt kan själva planformen läsas – en båge som speglar berget utan att tränga sig på.
Konstruktionen är mycket robust i sin enkelhet. Bjälklagen av betong vilar på väggar murade av lättbetong. Takbjälklaget är isolerat med foamglas förseglat med asfalt mot betongen. Då taket är helt utan genomföringar betyder detta en helt tät konstruktion under skinnet av koppar. Uppbyggnaden gör huset flerdubbelt vattentätt utan några inbyggda organiska material.
Under det stora fönsterparti som står direkt i klippan är en isolering av foamglas nedskuren i berget, vilket hindrar både kyla och vatten från att läcka in. Kopparjoner från fasaden neutraliseras av krossad kalksten utmed sockeln. Ambitionen att åstadkomma ett stabilt hus inom bestämmelserna tvingade fram den begränsning som paradoxalt ledde till en mycket påtaglig komplexitet.

Aus der Ausgabe 07-2006